1 år sen mina finaste pojkar stod framför mig, i Globen.
1 år sen jag fick sjunga med Bill, i min stad.
1 år sen jag fick dela min lycka tillsammans med massa andra människor som känner exakt samma känsla som jag gör framför de.
1 år sen jag återigen, som varje gång jag ser de, inser hur mycket glädje de ger mig.
1 år sen jag fick gråta av lycka när de entrade sig på scenen.

1 år sen Tokio Hotel spelade på Globen.

Jag kan fortfarande inte, efter 5 år, beskriva vilken lycka det är att se de och lyssna på de. Att känna den här starka känslan för ett band, är helt underbart. Att få den lyckan genom texter och musik, som mina favoritpojkar skriver och spelar, ger mig så otroligt mycket styrka. För mig är det mer än bara musik, det är en del av mig. Jag har träffat så otroligt många fina vänner genom det här bandet, gråtit så många gånger över hur fina texterna är, och blivit lika förvånad varje gång de släpper en ny skiva, singel eller musikvideo. Genom det här bandet har jag träffat några av mina absolut bästa vänner, och någon gång vill jag tacka dom för det. Om dom någonsin skulle kunna förstå hur mycket glädje, styrka, nervositet, stress och åter igen - lycka de ger oss.

Kalla mig fanatiker eller vad fan ni vill, don't care, för Tokio Hotel kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Tack, för att ni är så jävla bra.




Har ingen bild på finaste Gustav på den här datorn..