Allt började på kvällen den 26 april (vecka 39+3) runt klockan 21:35 då jag började känna av förvärkar/värkar som gick att klocka. De kom väldigt oregelbundet med mellan ca 5-30 minutera mellanrum. Smärtan kändes som ett molande bälte runt om magen och ryggen och under natten blev de lite värre. Den natten blev det inte mycket till sömn eftersom att jag vaknade till under varje värk.

Morgonen den 27/4 (vecka 39+4) kom och värkarna kom fortfarande väldigt oregelbundet och jag trodde att de skulle gå över och vara falskt alarm i och med att jag hade känt av en liknande smärta helgen innan. Under dagen blev värkarna lite värre, och några behövde jag andas mig igenom. Jag ringde till BB Sophia som sa att de trodde att det förhoppningsvis var på g på. De sa åt mig att gå och lägga mig och vila, men jag passade istället på att städa hela lägenheten, haha. Jag skulle då inte komma hem med en bebis till en smutsig lägenhet, för nu började jag faktiskt förstå att något nog var på gång. Runt middagstid blev värkarna verkligen värre och de var nu ca 3-7 minuters mellanrum mellan värkarna. Vi hade middagsbesök av Mattias och Olivia och jag försökte stå ut så gott det gick. Tillslut sa jag efter middagen att det inte gick längre så jag ringde in till förlossningen igen och de bad mig komma in på en kontroll och ta med skulle bb-väskorna.

 

Vid klockan 21 var vi inne på förlossningen och redo för en kontroll. Ett CTG kopplades på och allt såg normalt ut. Vi fick en helt underbar och gullig barnmorska som vi hade träffat tidgare när vi varit inne för en kontroll och hon kände igen oss (utan henne hade jag verkligen inte klarat många minuter med värkarna). Efter CTG:t var klart var det dags för att se hur öppen jag var, och tro det eller ej, men jag var öppen 3 cm och cervix var utplånad. 

 

Klockan 21:35 Blev vi inskrivna. Nu skulle vi inte åka härifrån utan att ha träffat vår bebis. Skulle jag föda barn nu? Jag har ju inte ens SÅÅ ont. Vi var verkligen helt säkra på att vi skulle få åka hem igen och hade inte ens tagit med oss BB-väskorna ur bilen. Tur att vi packade i det sista som vi skulle ha med oss hemma. Barnmorskan kunde känna huvudet och nu var Filippa även äntligen fixerad! Ganska direkt fick jag en värmekudde på ryggen och akupunktur som smärtlindring. En i pannan, en bak i huvudet, på benen, fötterna och i handen. Jag tyckte väl egentligen inte att det hjälpte särskilt mycket utan det gjorde det mest svårt och gjorde ont att gå, som vi hade kommit överrens om att jag skulle. Tiden rullade på och jag tyckte fortfarande att värkarna var hanterbara. Vi skrattade och skojade och när en värk kom masserade Jonas min rygg och hjälpte mig att ta mig igenom varje värk.

 

00.25 den 28 april (vecka 39+5) fick jag lägga mig i badet, och där blev jag kvar i nästan fem timmar. Det var så skönt att få slappna av på riktigt och ta och andas mig igenom värkarna i badet. Jag hade sånna spänningar i kroppen så jag skakade och badet hjälpte mig verkligen att slappna av. Här blir jag undersökt igen och nu är jag öppen 4 cm. "Shit vad segt det går" minns jag att jag tänkte. Började räkna ut att om jag öppnar mig 1 cm på två timmar så lär det här ta förbaskat långt tid. 

 

02:54 får jag pröva på lustgas och jag är öppen 5-6 cm. Jag tycker inte att lustgasen hjälper och jag blir bara yr och illamående. Tycker även att masken luktar konstigt så jag ber om någonting mer värksamt och vi kommer fram till att vi ska pröva på sterila kvaddlar. Här får vi även in lite smörgåsar, smoothie och en kanna med iskallt vatten. SÅ himla gott!! 

03:23 får jag sterila kvaddlar i magen. Det gör sjukt ont när de lägger de (faktiskt till och med värre än värkarna tycker jag) med de går snabbt över. Smärtan i magen jag hade under värkarna försvinner och flyttas istället till ryggen, där jag redan har haft ont sedan jag kände av första värken. Jag tycker alltså inte att det hjälper så himla mycket, och jag har fortfarande ont, men kan slappna av riktigt bra och värkarna är hanterbara. Nu är jag öppen 8 cm och när barnmorskan undersöker mig gör det så sjukt ont! Jag blir rädd för smärtan och ber om EDA (vilket jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag helst inte vill ha). Hon förklarar att värkarna kommer inte att göra ondare än såhär och jag litar på det. Blir lugn och koncentrerar mig åter igen på att andas mig igenom värkarna som blir mer och mer intensiva. Jag tycker dock fortfarande att jag kan ta mig igenom värkarna bra bara genom att andas. I efterhand har Jonas berättat att barnmorskan pratat med honom under tiden jag var på toaletten tillsammans med undersköterskan och sagt att hon trodde att jag skulle fixa hela förlossningen utan EDA, och Jonas höll med. 

 

05:20 besätmmer vi att jag ska byta ställning och alltså komma upp från badet. Jag lägger mig i sängen med filtar runt om mig för att spänningarna i kroppen ska släppa och jag ska kunna slappna av. Jag skakar och Jonas får sätta sig bakom mig i sängen och hålla om mig. Här undersöks jag igen nu är jag öppen 9,5 cm men där stannar det av så de besätmmer att de ska ta hål på hinnorna så att fostervattnet ska gå. Vilken sjuk känsla det var när de gick! Inte alls som att man kissar på sig utan mer som att någon hällde varmt vatten mellan benen, haha. Värkarna är intensiva och kommer tätt. Andas mig igenom men jag börjar bli otålig. Nu vill jag ha ut henne! 

 

06:00 börjar krystvärkarna och nu är jag nere på förlossningspallen med Jonas bakom mig. De håller en varm handduk där nere som jag bett om i mitt förlossningsbrev. Jag krystar, krystar och krystar. Tar i allt vad jag har och de hjälper mig att våga ta i under varje värk och inte vara rädd. Snart är hon ju här! Vid några värkar tar jag i så hårt att jag försvinner bort i några sekunder när jag blundar. Vet inte vart jag är tills jag öppnar ögonen igen. Det känns som att ögonen ska ploppa ut trots att jag har stängda ögon men jag får sån otroligt motivation av när de berättar att de nu ser håret och att huvudet kommer. Jag är riktigt otålig, har ont och vill bara hem. Det svider som sjutton men det är ändå rätt skönt att få lov att krysta och ta i allt vad jag har.

 

06.36 säger de att det bara är max två krystningsvärkar kvar och i nästa värk föder jag fram världens vackraste lilla flicka, vår dotter Filippa. Det underbara första skriket kommer på direkten och sen läggs hon på mitt bröst. 3066 gram och 51 cm lång.  

 

 

Summan av kardemumman är att våran förlossning var helt underbar och precis som vi ville ha den. Jag är fortfarande chockad över att jag klarade av att föda vår dotter utan någon starkare smärtlindring, men jag tror att jag har badet att tacka som hjälpte mig att slappna av och där kunde jag verkligen andas mig igenom värkarna, och Jonas såklart som var ett otroligt bra stöd genom hela förlossningen. Vi är så glada att vi valde att föda på BB Sophia och jag är riktigt stolt över mig själv!